The eyes rest in the sky

Herregud. Idag. Vi träffade Guden igen, och vi pratade med honom.  Guden. Jag nämner inte namnet på honom men han var världens finaste. Sötaste. Bästa. Jag dog. Jag dör. Jag är död. Alltså, jag vet inte vad jag ska säga men det var så fint. Och jag vill egentligen berätta vem det var men jag kan inte. Och jag kan knappt förstå att det här är sant, och jag minns nästan ingenting. Förutom att jag inte fick fram ett ord och leendet. Leendet på Guden. Så fint. Och vinkningen. Jag älskar honom. Fast just nu känner jag mig ganska tom. Och jag kommer nog aldrig bli normal igen. Ingen som läser det här, ( om någon nu gör det min blogg är nog världens mest olästa blogg ) förutom dom som var med kan förstå vad jag pratar om, vem jag pratar om, och varför det här typ förändrar mitt liv. Men ja. Så är det. Om jag någon gång hör någon säga något ont om denna människa kommer jag nog mörda den personen. Men nu ska jag sluta skriva om Guden. En annan trevlig sak som hände idag var att vi gick bakom Markus Krunegård. Hans hår är så sött. Fin är han. Och ja, Guden också. Glömde jag säga det kanske? Imorgon har vi äckelgympa. Dö. Nu tar jag farväl av mitt särinlägg. Farväl käre särinlägg!